Vilse

 

Då va det slut.. och det e meningen att livet ska gå vidare, men själv vet ja inte riktigt vad ja känner. Ena sekunden e allt bra å ja tycker de e skönt att slippa alla problem och ja kan till och med ibland känna fan va skönt de är och vara singel ja kan göra precis vad ja vill. Men i andra sekunden så sitter man här ensam och tycker synd om sig själv, tänker på alla fina stunder tillsammans. Fast ja vet faktiskt inte fall man saknar honom för att man faktiskt varit tillsammans i 4 år och de är liksom en vana som bara är helt borta. Att han allti var där när, man kunde stötta sig på honom. Och jag kände att han många gånger kände sig trygg hos mig med. Eller att ja faktiskt älskar honom och mitt omedvetna bara gör allt för att stötta bort de och inbillar mig att allt är bra nu som det är.

 

Det e just när man e själv som de e som värst. Jag vet om att han inte kommer men ändå kan man på något sätt sitta här å ”vänta” på att han ska komma innanför dörren. Kan inte riktigt förklara, men de finns inte riktigt något med mina känslor som ja kan förklara just nu känns de som.. Lite vilse i min egna värd.

 

Vi träffades här om dagen, han kom hem till mig just för att ha de lite trevligt och det hade vi. Jag tror inte de fanns så mycket känslor under ”akten´” så att säga. Men sen kunde man inte sova lugnt på hela natten (han sov över). Och då han börja jobba innan mig så gick han ju upp tidigare, jag vakna till av att han står och tittar på mig och säger hej då en bra bit ifrån. Där va ju riktigt sugen på att be om en puss, kram och en smekning på kinden så som de bruka vara innan. Men så blev de inte! Det känns så fruktansvärt tomt och ensamt. Fast hade han kommit och frågat om ett nytt försök så vet ja inte vad ja hade svarat

 

Ååååå allt är så jävla förvirrande


RSS 2.0