vickcki

Nu när jag äntligen börjar få ett hopp om honom.. När jag känner positiva förändringar så blir ja ensam med allt. Jag känner faktiskt mig sviken…

Är det bara ja som kan se de positiva i honom är det bara jag som inte har förlorat hoppet? Eller är jag naiv och bara inbillar mig att det faktiskt händer något åt rätt riktning. Är det inte tillräckligt att han faktiskt erkänner att han behöver hjälp och att han inte vill leva detta liv?

Jag vet inte vad ja ska tro och tänka om människor längre. Jag tycker det är viktigt och tro på andra man kan föredras, man måste inte allti leva i samma banna. Man måste bara kämpa men har man inget stöd av nära så finns de kanske inget och kämpa för. Varför puttar folk ifrån sin det som inte allti är bra, jag blir förbannad på såna jävla fegisar som inte tål de lite psykisk stryk.  Man ser och känner när de finns något att tro på vi människor har intuition och vi måste våga lite på den.

Man sviken inte någon man älskar så vad är det folk inte förstår?

”De vackraste sakerna i livet kan man inte se eller ta på. De finns i ditt hjärta”